Driver en skola
Ett litet tag sen sist men det har inte hänt något speciellt!
Mamma ligger på sjukan hon åkte in i torsdags.
Jag mår bra, allting funkar väldigt bra just nu känns det som!
Men jag vet inte hur det kommer bli efter studenten.
Jag har redan sagt till mamma att då kommer jag sluta "pendla" mellan henne och pappa. Alltså kommer jag inte vara hos mamma varannan helg utan kommer droppa in på besök lite då. För vem vill fortfarande pendal som en tolvåring när man har tagit studenten liksom? Inte jag iaf!
Detta är ju ändå inte så farligt men mamma kommer att reagera som om jag säger upp kontakten med henne. VILKET JAG INTE GÖR!
Jag har tänkt börja plugga igen efter sommaren eller jag kan inte bestämma mig. Men vi säger att jag gör det. Då flyttar jag till en annan stad liksom. Hur ska det gå med mamma då? Jag vet att jag inte borde tänka så långt fram ch att det inte är mitt ansvar.
Men det är endå JAG som har hållt henne på fötterna (kan man säga så?). Utan mig hade hon kanske inte mått så bra som hon ändå gör, hon hade kanske inte ens levt?
Mormor kan inte gör något och mina systrar vill inte göra något.
Mamma behöver någon som fräschar upp när hon mår dåligt UTAN att klanka ner på henne.
Diska, ventilera (vad fan heter det? ni vet öppna fönster och så?), bädda sängen. Ta hand om blommorna, gå ut med soporna, få det att lukta gott. Se till så att det finns mat som går lätt att laga, göra matlådor, ha koll på hennes mediciner. Allt detta utan att klaga, för gör du det så går det rakt åt helvete!
Jag funderar på att visa denna bloggen till dom som tar hand om mamma och familjen typ.
Jag driver på riktigt en skola med ett ämne "Så här sköter vi mamma".
Perfekt eller hur?
Men nu till den tanken som snurrar runt hela tiden,
DON'T FORGET TO SMILE! AND IF YOU DON'T HAVE A REASON FIND ONE!
panik, en klump i magen, pallar inte mer
KAOS, allt är helt jävla KAOOOOS!
I lördags så ringde dom angående mamma, hon varken öppnade dörren eller svarade i telefon. Jag cyklade dit i panik och hann tänka så många olika hemskheter innan jag kom fram. Då så var det så att mamma inte orkade gå upp. Det som hände efter det har jag knapt inget minne av, jag vet att jag föll ihop på golvet och hyperventilerade i minuter. Jag lyckades ta mig samman och sen så åkte jag ner till min gamla stödfamilj och spenderade resten av dagen.
Idag så hände samma sak typ. Dom ringde och mamma hade varken öppnat eller svarat igen!! Men nu satt jag i skolan och kunde inget göra. Efter typ tre timmar fick dom tag på henne, samma sak igen, hon orkade inte! När jag kom hem sen runt två så var hon inte hemma, då var hon på akuten. Då hade hon svalt mer tabletter än hon skulle men antagligen så var det inte så farligt för hon var hemma tre timmar senare.
Men nu undrar jag, VAD FAN SKA JAG GÖRA? Jag orkar inte att allt ansvar läggs på mig! Det är detta jag har varit rädd för. Innan jag fyllde 18 så ringde dom lika mycket men då sa dom att egentligen ska vi väl inte ringa dig för att du bara är barnet typ. Men nu när jag är 18 så finns inte den ursäkten längre. Det är fortfarande LIKA FEL men enligt lag rätt typ.
JAG VILL ATT NÅGON SKA TA ANSVARET OCH LÅTA MIG TA HAND OM MIG SJÄLV!
jag orkar faktiskt inte mer och jag vill inte mer!!
Just nu kan jag faktiskt inte se solskenet efter regnet, allt jag ser är REGN, REGN, REGN, REGN, REGN, REGN, REGN!!!!
23 Januari 2012
Mamma har brutit foten på två ställen. Hon har opererats och ligger just nu inlagd på sjukhuset pga detta. Hon får inte stödja på foten på sex veckor och de har pratat om att hon ska läggas in på kortisboende.
Just nu har hon ont och får inte så mycket smärtstillande, jag vet inte om det är pga av hennes historia eller om de inte brukar ge så mycket smärtstillande. Hon är iaf förtvivlad, snackar om det vanliga "kommer jag någonsin bli bra igen?? hur ska jag klara mig nu" osv. Alltså snacket hon kör när hon mår dåligt.
Har sagt till mina systrar att dom ska ringa henne, dom har inte gjort det än. Har sagt till min syster som bor i samma stad som oss att hon ska hälsa på mamma, har inte fått något svar. Jag har inte sagt till mamma att dom vet, hon mår bara dåligare av att veta att dom vet men inte bryr sig.
Pallar inte mer skit just nu.
Avslutar inlägget nu för jag måste plugga, Student ni vet!
Året 2011
Året har överlag varit bra!
Det har inte varit så mycket "fighter" med vården som de andra åren.
Mamma har lyckats att vara hemma mer än fyra veckor två gånger! Första gången så var hon hemma 6 veckor. Och nu så var hon hemma åtta, nio veckor!
Jag däremot har mått lite sämre, men fortfarande bra! Jag har varit rädd att jag ska bli som mina systrar och skita i mamma, men det har inte hänt än.
Jag ser fram emot nästa år. Jag tar studenten och jag kommer kunna släppa mamma lite utan att få skuldkänslor.
Nya året kommer att börja bra
Mamma kommer hem imon!
Ska möta henne på stationen och sen så ska vi gå på stan.
Detta är mammas helg så jag firar nyår med henne, eller iaf på dagen. På kvällen ska jag till en kompis.
Hoppas ni alla kommer att få ett bra 2012!
Svar till
"Men bara bra att din mamma åkte in? :S Om hon nu mår dåligt liksom... det borde du fatta?!"
- Jo absolut att det är bra att hon är inlagd! Det är inte så jag menar. Men det är inte kul att fira jul utan sin mamma, that's why! Det är inte kul att få samtal från sin mamma på julafton då hon berättar hur mycket JAG hatar henne. Har hänt de senaste åren och jag hatar henner inte och det har jag aldrig sagt till henne, det är hennes sjukdom som har "hört" det.
Så det är anledningen till varför jag tycker det är så jobbigt.
11 nätter före jul
Mamma är inlagd!
Have no words
Känner mig så sjukt off, borta, väck, ingen aning om hur jag känner.
Jag kanske har stängt av mina känslor? Var är knappen där man sätter på dom igen? Vill känna något iaf!
Aja whatever!
Fucked up system
Mamma är sjuk, riktigt dålig.
Finns ingen plats på psyk där hon brukar läggas in och på psyk härhemma får hon inte ligga.
Vågar inte, vill inte, orkar inte!
Tänk om hon får sådan fruktansvärd panik över att hon inte får någon hjälp att hon försöker ta livet av sig igen?
Finns det ingenstans där hon kan läggas in??
NBCHSDLVFHKÖSDGVHPAÖ ÖDSBVUÅDFSÖBKVSD visdjgbjhkfökbbvbjhmcfjuhv ARGARGARG!
Ingen av mina systrar bryr sig. Min äldsta syrra har fortfarande inte hört av sig om mamma kan komma ner, asså hur kan man bara skita i sånt. "Jag har haft fullt upp". Ofta du inte ahr två minuter över och berätta för mamma att det inte passar denna veckan, men kanske nästa? Sätt dig på mitt finger och snurra ett varv!
Detta rör väl inte mammas sjukdom precis, men måste få skriva av mig!
Jag är så ARG, så FUCKNING ARG!
ARG PÅ ALLT! PÅ LIVET, FAMILJEN, ALLT!
Jag smsade min syster och sa att hon skulle ringa mamma och säga en dag när mamma kan komma och kolla hur det ser ut hos dom. Hon svarar typ två dagar senare (igår) och säger att vi (VI!!!) kan komma ner idag. Jag svarar att jag inte kan för att jag ska vara barnvakt, emn att man säkert kan. Självklart så har jag inte hört något mer från henne. KONSTIGT?? Varför kan hon inte vara med mamma själv? Varför måste jag vara med? Jag menar, hon känner ju mamma? DET ÄR JU FÖFAN HENNES MAMMA!!!
Är arg för att jag fyllde 18 för två månader sen och fortfarande inte har något körkort. Jag har det inte för att min pappa är så dryg när ska övningsköra och för att jag inte har råd.
Jag är så arg, jag måste ha nya vinterskor, men pengarna finns inte.
Jag behöver byxor har typ tre? Men det går inte för det finns inga pengar!
Och dom pengarna jag får, typ 300 kr i månaden. Går 100 kr till min mobil och 200 kr till mitt sparkonto (studentresa). asså fatatr ni jag har noll, zero, nada, null kronor i russel varje fuckning månad!
MÅR PISS! Vill sluta skolan NU, börja jobba, flytta hemifrån, få ett FUCKING LIV!
you spin my head right round, right round when you're down
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHH
Vet inte vad, mamma är fortfarande hemma! Jättebra missförstå mig inte! Men vi bråkade i helgen, ett sånt bråk som kommer när hon är dålig.
Jag är jätteglad att hon är hemma, verkligen!
men jag är rädd att hon kommer att krascha ordentligt och ingen hinner fånga henne.
Är rädd att hon inte är hemma till jul!
Kan även berätta att jag är PISSED OF på min syrra. Hon ger mamma falska förhopningar.
"Vi kan väl bestämma en dag när du kan kommer ner och kolla hur vi bor nu när fått iordning efter flytten"
Så lät det för hmm hur många veckor sen? TRE kanske??
Mamma ringer, syrran dissar, mamma ringer, syrran dissar, vem får ta mammans förtvivlan? JO JAG!!!!
avslutar nu innan jag skriver något dumt!
Om ni vill förstå
Länkar ett gammalt inlägg om mammas sjukdom!
Min bakgrund, gissar att ni inte pallar bläddra bak ;)
Jag är 18 år och går sista året på gymnasiet, mer än så får ni inte veta pga att jag vill hålla mig och min familj anonym.
Jag bor med min mamma varannan helg hon har också två döttrar till som är 25+ och inte bor hemma längre.
Min pappa bor jag med resten av veckorna och där har jag lite fler syskon, men den sidan av familjen kommer inte vara med i bloggen mycket mer än det här.
Min mamma har en psykisk sjukdom som jag tror heter Borderline, jag vet faktiskt inte mycket om den för jag känner att jag inte behöver veta mer än det jag vet i nuläget.
Jag vet att hennes sjukdom gör så att hon får ångest och blir deprimerad och då menar jag verkligen djupt deprimerad. Varje dag så tar hon tabletter ca fyra gånger per dag, tabletterna ska göra så att hon ska slippa ångesten eller att den ska bli mer kontrollerad.
När hon läggs in så ligger hon inne ca 3-4 veckor och sen är hon hemma ca 4-5 veckor. Och dom veckorna hon är hemma så är hon precis som en vanlig mamma.
Sjukhuset har erbjudit mig att samtala om hennes sjukdom men som sagt så vill jag inte veta mer.
Det stöd jag har haft för att kunna hantera mammas sjukdom, kommer från 2 vuxna som känner min mamma och en skolkurator som jag hade när jag gick på högstadiet.
Nästan alla mina vänner vet om att min mamma är sjuk, mina närmsta vänner vet ungefär lika mycket som jag om min mammas sjukdom.
Med min pappa kan jag inte prata om min mammas sjukdom mer än att; "Jag ska inte till mamma i helgen för hon är sjuk".
Med mina systrar pratar jag inte heller mycket med om mammas sjukdom där är det också bara "mamma är sjuk", men att jag säger det händer inte varje gång hon läggs utan bara dom gånger de frågar och det är inte ofta.
Den i familjen som jag kan prata om mammas sjukdom är min mormor och henne ringer jag så fort jag känner att jag är ledsen över mamma.
Jag kommer inte att uppdatera denna bloggen varje dag, för jag har inte skapat den för att skriva om hur min vardag ser ut. Utan jag kommer skriva då jag funderar över min mammas sjukdom eller bara vill få mina tankar hörda. Mest aktiv kommer jag vara då mamma är inlagd.
Walking on neels sharper then a shark's teeths
Mamma skulle läggas in i fredags, men hon åkte inte dit utan stannade hemma.
Går på nålar, vågar inte släppa taget, är rädd.
Verkar som om hon kunde "dra" sig upp själv denna gången.
Jag vill hoppas, jag villl. Men jag vågar inte för jag vet hur ont det gör att träffa marken.
Gå en mil i mina skor och sen kommer du förstå.
Hur mår jag?
Jodå det funkar, ska bara försöka släppa allt så är jag uppe på topp som vanligt!
arg, förtvivlad, förvirrad, förbannad, uppgiven, vet inte vad längre!
Fick veta i förra veckan av mormor att mamma hade blivit erbjuden att flytta till en gruppbostad för ett tag sen. Boendestöd, hennes kontakt person var där och psykologer också. de hade varit väldigt påstridiga, de ville att mamma skulle flytta till ett gruppboende. Med motiveringen att mamma var där mer än 1/3 av året (kommer inte ihåg om det var 1/3 eller 2/3.)
Mamma visste inte vart det låg eller hur det fungerade där när de frågade.
Mormor ställde frågan "Tror du de handlar om pengar eller tror dm att hon blir bättre där?".
Jag vet inte vad jag ska tro!
Jag blev så arg, så fruktansvärd arg.
Ni kanse ser detta som egoistiskt med det gör inte jag.
Så här är det nämligen, det är jag som hjälper mamma, det är jag som får ta emot all skit, det är JAG som är allt i hennes liv. Min systrar bryr sig inte om henne och de vet hon. Jag däremot är där varje vecka när hon är hemma, det är jag som städar när hon inte orkar, det är jag som hjälper henne när hon inte mår bra, det är JAG som är allt i hennes liv.
Och dom vill flytta henne till en gruppbostad?!?
För det första skulle jag kunna sova hos hennes varannan helg då?
För det andra om jag fick komma varannan helg, tror dom att jag skulle vilja det? Utsätta mig själv för det?
För det tredje skulle mamma verkligen må bättre av att få spendera varje dag, varje vecka, varje månad, varje år med psykiskt sjuka?
Mamma är ett mellan"ting". Hon passar inte in.
När hon mår bra så är hon för frisk för att umgås med dom sjuka.
När hon mår dåligt så är hon för sjuk för att umgås med dom friska.
Skulle hon umgås med sjuka när hon är frisk skulle hon nästan direkt må dåligt.
Men friska dom förstår inte att hon är sjuk, varför hon är sjuk, varför hon reagerar som hon gör när hon är frisk.
Mamma hade så sjävla bra förutsättningar att få ett bra liv, bättre än de flesta!
Föräldrar som är lärare, uppvuxen med två bröder i stort hus och en sommarstuga med strandtomt, hon var med och sjöng i kör, spelade fiol och piano, hade en chans på en karriär som simmare (hon blev upptäckt) men mormor och morfar tyckte att det räckte med alla aktiviteter hon hade, hon kunde segla!
Men så kom den jävla sjukdomen!!! Inte konstigt att man mår dåligt?? Det ahde jag med gjort!! En sån uppväxt och sen sluta så här?
Mamma är duktig! Mamma kan! Mamma är insatt i allt som händer i världen!
Men bara 1/3 - 2/3 av året. Hemskt va??
Men vad jag vill komma till är att om hon skulle bo på en gruppbostad så skulle hon mått dåligt året om.
Så snälla ni som tror att ni vet, gå en mil i mammas skor innan ni säger att ni vet!
Sätter in i hennes liv, lär er om hennes bakgrund.
Säg mig sen, blir hon bättre av att bo i en gruppbostad? Och bara våga tänka på ekonomi!
Lugnet i kaoset
KAOS! Allt är kaos. Min hjärna, min kropp, mitt hjärta, min familj.
Blir 18 år om ungefär en vecka och visst fan åker mamma in på sjukan? Det är ändå 18 år. Det är nu jag blir vuxen, på pappret iaf! Vuxen har jag varit ett tag.
Men jag vill ha min mamma här, jag vill ha frukost på sängen, en ros på tallriken, en klapp på kinden och älskade lilla gumman. Inte en mamma på sjukhuset.
Mår verkligen skit, men rycker tag i mig själv hela tiden så att jag inte kommer ner på botten.
Utåt så är allt prima som vanligt. Jag borde ha en doktorsexamen i att inte visa hur jag mår.
Men nej, nu är det dags att ta tag i problemen på riktigt, kanske städa för då tänker jag alltid!
Dags att hitta lugnet mitt i allt kaos
